Far och son tillsammans på väg till dagis en mörk vintermorgon. Höstvädret har bjudit på riktig nederbörd och för att pigga upp oss på resan pratar vi om Kári som ibland blåser ganska starkt mot oss. Som ni väl vet brukar vi islänningar ofta personifiera vädrets makter och här kommer Kári in. I en gammal dikt beskrivs vinden som gubben Kári, ja till och med talar dikten om, -”Kári í jötunmóð“, - Kári på ovädershumör.
Gubben Kári
När det undantagsvis är vindstilla under våra dagispromenader brukar vi säga att gubben Kári inte har vaknat ännu. Det är så stilla. Men när det blåser och regnar säger vi att Kári nu hade vaknat och tar just sin morgondusch.
Så hände det en morgon att vinterns första snö täckte marken. Pulkan togs fram och snön yrde i fars on sons ansikten. Och ärligt talat kunde jag inte på något sätt komma på något som kunde kombinera dagens väder med gubben Kári. Jag frågade min då treåriga son vad Kári höll på med nu. Han kunde väl knappast stå i duschen?
Men sonens svar kom blixtsnabbt: ”Nehei, nu sitter han och tar ett skumbad.”
Glad advent kära vänner och besökare här i domkyrkan. Förhoppningsvis kan ni förlåta mig att jag berättar denna lilla historia för er nu när den svenska kolonien i Island har samlats här för att fira advent.
Ja detta är en historia, - en saga-, en av dessa små pärlor som ofta följer med oss. Jag tar fram denna saga nu 12 år senare för sådana småsagor har sitt alldeles eget liv. De berättar ofta så mycket om oss själva och den värld vi lever i. De påminner ibland om levande organismer som utvecklas och ändras med tiden. Och ibland kan de smälta ihop och bilda större enheter.
Kunniga berättare glömmer inte små detaljer. De försöker i stället beskriva händelser och människor på så sätt att sagan lämnar ett budskap som bevaras i minnet, - i hjärtat. Somliga sagor kan vara mangfacetterade och deras budskap kan vara djupt och märkligt.
Då Jesus red in i Jerusalem
På första söndag i advent läser vi sagan om det då Jesus red in i Jerusalem, den heliga staden och möttes av folkets jubel.
Vad händer med oss när vi hör denna saga. Börjar vi kanske fylla ut den med den egna fantasin.
Ser vi framför oss en enkel resande sittande på ett obetydligt djur som framkallar starka reaktioner? Det är fullt möjligt för just här visas berättarens styrka. Åsnan skickar ut meddelande som inte en ståtlig och stark häst gör. Den som sitter på en åsna befinner sig på samma nivå som folket omkring. De har ögonkontakt och de möts jämbördigt, - jämlikt. I det gamla samhället var hästen symbol för överhet och krig. Åsnan däremot symboliserar fred. Här red en fredskonung in i staden och den fred som Jesus förkunnade skapades inte med eld och vapen. Det var hjärtans fred som grundades på ett jämlikt och kärleksfullt samhälle.
Evangeliarna är reseberättelser precis som den lilla sagan jag berättade för er om far och sons resa till dagis. Jesus reste omkring och berättade om kärlekens seger över ondskan. Och denna resas slutstation var just den heliga staden Jerusalem och här hände just det som ändrade allt. Efter korsfästelsen flydde hans vänner, men i och med uppståndelsen fick de tro och styrka att själva resa vidare och sprida glädjebudskapet.
Ja, detta evangelium framkallar många bilder precis som så många andra av Bibelns berättelser. Det placerar oss inte på en människas resa från ett ställe till annat, utan på människors resa genom tider och världar.
Advent är resandets tid
Jag känner många som vistas borta från sitt hemland under kortare eller längre tid. Precis som jag när jag trivdes bra i Sverige och skulle kunnat tänka mig en längre framtid där, då var det alltid något som drog mig hem till Island, - ja till gubben Káris land, till regnet, stormen, slasket och snöyran. Det var så gott att ha isländskt grus under fötterna. Jag kan därför väl tänka mig att ni svenska islänningar får liknande hemkänslor när ni befinner er hemma i skogen vid de blå sjöarna. Rötterna drar!
Advent är också resandets tid. Vi reser närmare den stora högtid som bevarar just den stora saga vi alla känner. Vi träffas, samlas och hittar tid att odla vårt eget samhälle, att minnas olika händelser, svåra situationer som övervinns och glädjerika ögonblick. Vi berättar för varandra och njuter av berättandet.
Vilka händelser blir då upphov till små pärlor, små historier skapade av barns roliga påhitt och repliker? Små sagor som för oss närmare varande och som hjälper oss att stå stadiga i tidens ofta så svåra tillvaro.
Sagan om gubben Kári i skumbadet
Jag har ofta berättat sagan om gubben Kári i skumbadet. Den är rolig och den ger en varm och kärleksfull bild av far och son på väg till dagis en kall vintermorgon. Den påminner om gången tid och glada minnen och den knyter också ihop oss med varandra.
Evangelierna för advent och jul är precis som andra sagor, en magnet som drar oss till varandra och sätter vår tillvaro i större sammanhang i resan genom tiderna. De visar oss kärleksbudskapets innersta väsen. De berättar för oss om ljusets seger över mörkret och om guds kärlek till oss alla.
Glad advent og glad jul.
Min kära vän, Kristinn Jóhannesson översatte
